Neonets historia

Den första neonskylten i Sverige

I början av december 1924 tändes den första neonskylten i Sverige. Platsen var skyltfönstret vid Dagens Nyheters depeshkontor på Stureplan i Stockholm. Texten löd: "Prenumerera för 1925". Tillverkaren var Philips.

Dagens Nyheter skrev entusiastiskt att "skylten med sitt intensiva röda sken väcker stor uppmärksamhet och dominerar i mycket hög grad Stureplan om kvällarna". Stureplan, som sedan kom att bli Sveriges Picadilly Circus, var i mitten av 20-talet en ganska mörk plats, liksom övriga Stockholm. Glödlamporna började göra sitt intrång i skyltfönstren, men det rörde sig oftast om någon enstaka lampa som lyste. De ljusskyltar som fanns var gjorda av plåt och vitt glas. Inuti satt en eller ett par glödlampor.

Strax före jul samma år satte Nordiska Kompaniet på Hamngatan upp den första neonskylten utomhus. Det påstås att folk kallade på brandkåren när det röda skenet reflekterades ner på den framförliggande lägre fasaden. Skylten syntes över hela Kungsträdgården och Norrmalmstorg.

Andra tidiga skyltar var Sturebiografens på Birger Jarlsgatan, Reginabiografens på Drottninggatan, Ingeborg-Engelbrekt, som var en reklamskylt för en skofabrik i Örebro, på Norrmalmstorg samt Åhlén & Åkerlunds skyltar på Sveavägen.

I övriga Sverige blev Östra Hamngatan i Göteborg och Södergatan i Malmö tidiga reklamplatser. En reklamchef som varit i Frankrike skrev:"Neonskyltar som äro mycket gouterade i Paris torde bli de närmaste årens verkningsfullaste och mest använda ljusreklamer."

I början var alla skyltar orangeröda, som är den färg den rena neongasen ger, men i slutet av decenniet kom det upp några skyltar med grön färg.

As a living flame

Fransmannen Geoges Claude var fysiker och industriman. Han var på jakt efter ett billigt sätt att framställa syrgas, ett ämne som efterfrågades vid sjukhusen.

Luft bestod av kväve, syre och en procent ädelgaser, framförallt neon och argon. Vid framställnings-processen av syrgas blev ädelgaserna över och Geoges Claude funderade på ett sätt att få användning av dem. Några år tidigare hade vetenskapsmannen C Mc Farland Moore utvecklat ett ljusrör.

Ett glasrör fylldes med syrgas. När en elektrisk spänning kopplades mellan ändarna började röret att lysa. Bakom Moores ljusrör låg i sin tur en rad vetenskapliga landvinningar. Georges Claude förfinade metoden och använde istället neongas i glasrören vilket gav ett klart rött sken.

Den som först anade de kommersiella möjligheterna med det nya ljuset var Claudes medhjälpare, reklammannen Jaques Fonseque. Han såg till att parisarna 1910 fick se den första neonskylten sättas upp på Grand Palais. Två år senare såldes världens första till en frisörfirma. Året efter satsade vinfirman Cinzano på den första stora takskylten i neon.

Under första världskriget 1914-1918 stod utvecklingen stilla, men under efterkrigsåren blev neonskyltarna allt vanligare i världsmetropolerna. Georges Claude bytte namn till Claude Neon när framgångarna för det nya företaget började komma. 1919 betraktades neonljuset som rumsrent, och Paris operahus dekorerades med en skylt i rött och blått. Färgkombinationen kom senare att kallas Couleur Opera.

1923 levererades de första neonskyltarna till USA. Beställaren var bilföretaget Packard. En av skyltarna orsakade enligt dåtida vittnen trafikstockningar i Los Angeles. En skylt lyste i över sextio år och överlevde därmed själva bilmärket. Claude Neon utvidgade firman och sålde tillverkningslicenser utomlands. 1927 fanns 750 neonskyltar i New York.

Ovanstående text är hämtad ur boken "Eldskrift i natten" av Thomas Eriksson.